Men.. Jag tror jag har hittat meningen med livet, eller åtminstone en undvikelse. För det första känner jag hur jag sakta börjar klättra uppåt istället för att falla ännu mer ner i mörkret/depressionen. Vilket då beror på vännerna och människorna jag har att göra med, men det finns bara 1 som jag kan tacka, Och för många som inte vet så bor hon i Töre-Stad. Hon ger mig så mycket av att bara andas, och jag önskar många kunde göra det, men vänlighet är svår att hitta nu och det är en underskattad egenskap som vissa inte ens har. Men jag har inge att ge igen, känns så iaf. Men nån gång ska jag väl hitta nått att ge, och jag hoppas det blir lika fint som det hon gett mig. Det jag vill säga är att jag tackar henne! Varför be efter änglar från himlen när vissa finns på jorden?
Underligt nog känner jag mig glad faktiskt, gladare än jag känt mig dom senaste åren. Undra vad hon gör mig med egentligen?
Förövrigt tror jag inte att det kommer gå många knop idag, kanske en sväng till J-ön och hälsa på morsan. Känner att jag skulle behöva komma mig ut lite, som en hund som ska rastas. Bli glad av att bara vara ut och känna den kalla vintervinden lätt vidröra min kind, Det skulle vara härligt. Höra hur snön knastrar under skorna och se en orangefärgad sol fara ner vid kanten av världen :) Som sagt, livet känns helt makalöst bra just nu.
You're the Light that breaks up my Dark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar