Star.

Känner hur min depression växer, och att allt bara kan vända som en hand. Jag får vara ledsen 24/7 och känna mig hur patetisk som helst, känna mig mindre värd än andra människor. Men är jag verkligen det? Är jag en nobody som man kan kasta åt sidan när man känner för det? Vissa har det svårt det medger jag, men jag mår hur jävla dåligt som helst, dag efter dag känner jag hur hålet i bröstet bara blir större, blodet är som syra och jag kan knappt andas. Luften känns som gift och allt jag äter smakar bara jord. Jag undrar egentligen hur en lycklig människa känner sig, om dom känner hur den där brusande känslan av glädje riktigt pyr likt en eld som brinner klart som en stjärna, och hur kärleken sprider sig till alla lemmar i hela kroppen som om en blixt slagit ner i dig. Nån gång har man ju känt dom känslorna men inte så passionerat och angenämt som man har blivit beskriven att det skulle göra, bara avikelser och skenmanövrar man fått ta del av och uppleva, ett smakprov man bara fick testa. Och efter första gången är man beroende. Men nån gång ska man väl få känna hur det fyller upp kroppen, som badskum löddrar.


Nu blir det iaf att få vara ifred en tid framöver, kan inte säga hur länge det tar men jag kommer tillbaka när stormen lagt sig.

Sometimes truth pains more than the lie.

Over.

Breathe.

Hallå Bloggen, nu var det ju som ett tag sen jag skrev här. Men det roliga är, jag har inte haft nått att skriva om trots allt som hänt, men jag anser inte att det är nå värdigt att skriva om. Men roliga saker är det iaf som hänt så mycket kan jag avslöja, men inget jag orkar skriva om. Har som inge att skriva om egentligen, om mitt patetiska vardagsliv som jag inte ens tror man kan kalla liv.


Men.. Jag tror jag har hittat meningen med livet, eller åtminstone en undvikelse. För det första känner jag hur jag sakta börjar klättra uppåt istället för att falla ännu mer ner i mörkret/depressionen. Vilket då beror på vännerna och människorna jag har att göra med, men det finns bara 1 som jag kan tacka, Och för många som inte vet så bor hon i Töre-Stad. Hon ger mig så mycket av att bara andas, och jag önskar många kunde göra det, men vänlighet är svår att hitta nu och det är en underskattad egenskap som vissa inte ens har. Men jag har inge att ge igen, känns så iaf. Men nån gång ska jag väl hitta nått att ge, och jag hoppas det blir lika fint som det hon gett mig. Det jag vill säga är att jag tackar henne! Varför be efter änglar från himlen när vissa finns på jorden?

Underligt nog känner jag mig glad faktiskt, gladare än jag känt mig dom senaste åren. Undra vad hon gör mig med egentligen?


Förövrigt tror jag inte att det kommer gå många knop idag, kanske en sväng till J-ön och hälsa på morsan. Känner att jag skulle behöva komma mig ut lite, som en hund som ska rastas. Bli glad av att bara vara ut och känna den kalla vintervinden lätt vidröra min kind, Det skulle vara härligt. Höra hur snön knastrar under skorna och se en orangefärgad sol fara ner vid kanten av världen :) Som sagt, livet känns helt makalöst bra just nu.

You're the Light that breaks up my Dark.

Love.

Yeah, when my world is falling apart
When there's no light to break up the dark
That's when I look at you
When the waves are flooding the shore and I
Can't find my way home anymore
That's when I look at you