Lördagkväll.

Den här lördagen har absolut inget att bjuda på. Har suttit vid datorn i princip hela dagen, ingen som ringt heller och frågat om man vill hitta på nått. Är jag bortglömd? Börjar fan spekulera på den teorin, för ingen har ringt tidigare i veckan heller. Well that's life, man kan inte ha roligt hela tiden men man kan dö försöka iaf. Just nu är det musik som gäller, Melissa Horn poppas i högtalarna och jag sitter här med en kall Passionsfrukt läsk och sörplar. Försöker hitta en film man kan slå på, åtminstone för stunden för jag känner att den apatiska känslan sakta börja krypa fram, inte bra inte bra.

Men min fråga är, Varför vill ingen höra av sig? Ringer dom bara när dom behöver nått? Ringer dom bara när dom ABSOLUT inte har nån att vara med? Är jag bara ett femte hjul som man ringer när man behöver räddning? Sista chansen i andra ord. Nä ni! Jag är en människa av kött och blod, jag har känslor, jag har mina behov och jag behöver nån att prata med. Jag är inte nån jävla docka man kan stoppa undan och sen ta fram när man känner för att leka med den. Jag vill också älska nån. En del av mig vill ha nån att krama om, bry mig om och allmänt älska. Tänk att få vidröra din kind och säga "Jag älskar dig" Medans en annan del är rädd. Rädd för att bli sårad, rädd för att få ett stort hål i bröstet. Rädd för att förlora dig.

In love you find forgivness, in forgivness you find love.