Fuck you.

Idag har jag en sån här dag, eller rättare sagt en sån här kväll där jag vill att folk ska dra åt helvete. Förstår inte heller hur folk orkar. Jag menar, dom står och ljuger en rakt i ansiktet när jag VET att dom ljuger! Jag är en sån där människa som vet när folk ljuger, är jättebra på att läsa av dom och studerar dom väldigt noga. Vissa måste tro att jag är nån slags psykopat men med åren lär man sig det där, och det är en jävligt bra egenskap, iaf om man har dom jag umgås med. Men kan säga redan nu att alla jag umgås är inte sådär och ni vet vilka ni är, och jag hoppas bara inte fel människor tar åt sig äran för det är bara ett fåtal jag pratar om.



Dagen i sig har varit relativt bra. Trevligt att sitta på Uno-X hela kvällen och surra med Jossi. Sen efter det kom Jessica så vi for snurren kring byn när Jossi skulle sluta. Varit hos morbror tidigare på dagen och suttit där och surrat. Så nu sitter jag här hemma och önskar folk drog åt helvete bara.



Over and Fuck you.

Change my name, and please change my life.

Idag har jag en sån där dag att jag bara vill dö. Lägga mig ner och riktigt somna in, och då menar jag RIKTIGT somna in. Mår skit som vanligt, fast det varierar. Ibland är det mer eller mindre. Och idag mår jag väldigt dåligt, och av vilken orsak vet jag inte. Eller ja.. Jag vet ju orsaken men orkar absolut inte ta upp den på bloggen. Kan avslöja att det har lite med kärlek att göra, för jag, Emma och Luke satt och diskuterade lite på msn om kärlek och allt sånt där. Och dom började då förståss säga att det bara är skit, och till viss del kan jag hålla med dom men åt andra sidan så kontrade jag med att det kanske inte alls är så man tänker när man hittar den rätta. Men min fråga är då; När fan hittar man den rätta? Ska man gå där och vara deprimerad flera år innan man hittar den man älskar. Jag vill att min dag ska komma, och jag trodde där ett tag den hade det men så var icket fallet. Men man överlever, det gör man alltid :) Men man känner sig som ändå nere och deprimerad. Man vill grina blod som känns som syra. Golvet känns som brännhet lava och lemmar på kroppen väger ton. I andra ord det gör ont, och det gör ont som fan.


Är detta egentligen meningen med livet? Att man ska känna smärta i alla sina år. Alltid ha ångest? Alltid känna sig skamsen och värdelös? I sånna fall vill inte jag leva detta jordeliv. Ser ingen mening med det. Man strävar efter lyckan men tycks aldrig finna den. Men man kan ju alltid dö försöka!


Over.